Jag la just på efter att ha pratat med Armina. Det känns som 100 år sedan vi pratade och jag har nog inte riktigt insett förrän nu hur mycket jag saknar henne, och alla andra vänner. Det är ett stort steg att gå från att ses varje dag och göra nästan allt ihop till att aldrig ses och knappt prata.

Det var när jag hörde hennes, alltid lika glada, hallå som saknaden kom samtidigt som jag fick ett stort leende på läpparna. Hon är så härlig min Mini.

Nu får ni andra inte ta det som att jag inte saknar er - för det gör jag, otroligt mycket. Det var bara det att jag insåg det nu när jag pratade med henne.. Saknar er, ni är underbara!