BigBrother kommer gå på TV400, som inte längre kommer vara TV400 utan TV11 som tydligen skapats i samarbete med Comhem. Kommer jag, som har boxer, kunna se det? Kommer Adam Alsing vara programledare igen? Kommer upplägget vara detsamma som tidigare? Så mycket funderingar, när får vi BigBrother-nördar veta någonting?!

Ojojoj, den här tvådagars-ledigheten från skolan gör mig knäpp. För tre dagar sedan oroade jag mig för om jag skulle kunna klara tentan, idag är mitt största problem om jag kommer kunna seBigBrother eller inte. Kontraster mina vänner, kontraster..

Klumpen i magen håller på att upplösas, känns bra att prata ut ibland. Du betyder mycket för mig och jag för dig, jag tror att vi båda kan vara helt säkra på det efter ikväll <3

Usch, imorse stod klockan på halv sex - alldeles för tidigt. Jag har ett litet system i huvudet, som bestämmer när det är bra att gå upp.

Allt innan klockan sex, som idag, är natt. Det kan verkligen inte vara meningen att man ska gå upp mitt i natten när man ska iväg någonstans. Jag lider med Prinsen som går upp runt halv fem varje morgon!

Vid halv sju börjar det bli acceptabelt att gå upp. Det var då jag gick upp under hela skoltiden, så det känns normalt - fast tidigt.

Framåt halv åtta, där någonstans, börjar det kännas okej. Halv åtta är en bra tid, det ställer jag klockan på när jag ska vara hemma och plugga till exempel. Jag gillar halv åtta.

När klockan är nio, då är det sovmorgon. Då har man fått sova ordentligt, och då kan man vara glad!

Jag är lite störd, jag vet, men såhär tänker jag om morgnarna - Vad tycker du är okej?

Jag fick, som sagt, massor av härlig respons på inlägget om Duktig Flicka-syndromet. Det känns både bra och dåligt - hemskt att det är så många tjejer som mår såhär, samtidigt som det är skönt att vet att man inte är ensam. Fick in några tips och andra härliga kommentarer som jag tänkte dela med mig av:

♥ Fick in ett till boktips av några stycken: Diagnos: Duktig: handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig. Boken hittar du här. 

♥ Emma tipsade:
Skriv upp hur dagen ser ut, vad är viktigt? Ranka sedan hur viktiga sakerna är för dig och sedan hur du skulle må utan dom? Undrar om världen går under eller om man får lite av en frihetskänsla när man inser att det absolut inte är så viktigt som det verkar.

♥ Många var, liksom jag, inne på att det är prioritering som är nyckeln för att orka med allt - och särskilt försöka prioritera sådant som vi faktiskt mår bra av. Hitta en hobby - träna, blogga, läsa en bra bok, ta ett bad - vad som helst som får dig att koppla av och bara vara "du" en stund.

♥ En bra tanke av Caroline:
Allting ska jämt och ständigt vara så perfekt. (...) Samtidigt är man ju den man är. Varför ska man ändra på det? Huvudsaken är ju att man respekterar sig själv och är nöjd med sig själv, det kommer man långt på. Då spelar det ingen roll om allt är perfekt eller inte. Det är inte andras deal vem och vad vi är, även om man vet att andra utifrån bedömer en.

♥ Charlotte skrev:
Vem är värd att må bra? Jo DU! Om inte du mår bra och hjälper dig själv först kan du inte hjälpa någon annan heller! (...) Sätt dig själv i första rummet!

Har du ytterligare något tips? Skicka gärna det till mig så ska jag försöka sprida det vidare!

Varför känns det alltid som att tiden inte räcker till? Vi har jämt och ständigt miljoner, små eller stora, saker att göra - saker som utan tvekan skulle kunna ta upp 24 timmar om dygnet, om inte mer. Det här tror jag särskilt gäller tjejer - "duktig flicka-syndromet", som det brukar kallas. Man ska göra allt. Man ska hinna allt. Man ska klara allt! Man ska sköta skolan, få toppbetyg, samtidigt som man helst ska hinna ha ett extrajobb också. Man ska umgås med pojkvän och familj, men det är också viktigt att hålla kontakten med alla vännerna. Har man egen lägenhet ska den helst var i perfekt skick hela tiden - välstädad, ordentligt lagad mat varje dag, tvätta varje vecka. 

Som om inte allt det här var nog tillkommer utseendekraven också. Hyn ska vara felfri, håret ligga på plats och magen vara platt. Det gäller att ha tid att göra ansiktsmasker, plocka ögonbrynen, besöka frisören, träna på gymmet och framförallt shoppa. Allt för att se så bra ut som möjligt. För vad spelar det för roll om vi klarar allt om vi inte ser bra ut samtidigt?

På något vis glömmer man i stressen bort det viktigaste - att prioritera. Man kan inte hinna allt, trots att man skulle vilja. Men vad prioriterar man bort? Skolan? Nej, det är ens framtid. Jobb? Man behöver pengarna. Familj, pojkvän och vänner? Hur klarar man sig utan dem? Utseendet? Det är så inpränat i oss att vi knappt tänker på det längre. Det är otroligt svårt att välja bort något, allt känns lika viktigt - lika nödvändigt. Jag tror att man kommer till en punkt där man till slut tvingas att välja, och då kommer nog valet inte vara så svårt.

Jag har en vän som nyligen blev sjukskriven, bland annat på grund av stress - som 20-åring. För henne var valet ganska enkelt, och det som idag känns helt ofattbart för mig - att välja bort skolan, jobbet, vännerna, att misslyckas - var helt självklart för henne, och varför inte egentligen? Hon har inte misslyckats, inte alls. Hon har insett att man inte kan göra allt, hinna allt och klara allt. Hon har varit smart nog att inse att man har begränsningar och det är något jag avundas henne. När hon på senaste tiden beskrivit hur hon mått är det som att hon beskriver mig, och säkert många andra unga tjejer. Är det dit vi alla är på väg? Sjukskrivna vid 20?

Jag tror att det är dags att vi börjar tänka mer på oss själva - det viktigaste ska vara att vi mår bra, inte att det ser ut som att vi gör det. Vi måste lära oss att berömma oss själva för de vi är, inte för vad vi har presterat. Det svåra är att ta sig ur cirkeln och börja tänka annorlunda. Hur gör vi det?

Blondinbella skriver mycket om fenomenet, och tipsade för ett
tag sedan om den här boken. Kanske värt ett försök?

För några dagar sedan fick vi en lapp i brevinkastet där det stod att det skulle komma en sotare idag som skulle kontrollera ventilationen i huset. Vi ombads därför plocka undan i badrum och kök, sådant som kunde vara ivägen. Ingen mer med det - inga bekymmer.

Nyss kom en man och ringde på här (fastighetsskötaren? don't know!) som sa att sotaren inte alls skulle komma. Nehe, tänkte jag och frågade om han skulle dyka upp om några dagar/veckor. Nej, svarade han, han kommer inte komma än på några år. Det var alltså flera år för tidigt. Snacka om effektiva yrkesmän!